Tänk vad mycket de förstår, så mycket mer än man tror! Jag har alltid trott på att vara lyhörd och bekräfta när Dante försöker berätta något, trots att han inte kan säga det med ord. I kväll kröp han in mot köket medan vi andra satt i vardagsrummet, han vände sig om och ropade på mig, smaskade med munnen och tittade upp mot vällingflaskan. -Är du hungrig frågade jag och han svarade återigen med att smaska med munnen. Gjorde i ordning välling och under tiden kröp han till trappan, ställde sig vid grinden och tittade upp mot övervåningen. Han ville sova!